idag fick jag reda på att en senior som hette George dog i torsdags i en bilolycka. En annan elev på vår skola körde mot rött och krockade med George's bil. Han dog direkt. Han var en son, älskad vän till många och blivande pappa.

Överallt i skolan kunde man se folk som grät, och även om inte jag kände honom så ville jag nästan gråta också. Det är svårt att förstå, tycker jag, hur snabbt allt kan ta slut. Min vän Ahn hade smsat med honom bara minuter innan det hände, det var ingen som kunde förutse att det skulle hända. 
För mig känns det lite overkligt att jag kan dö imorgon, eller iövermorgon, eller dagen efter det. Jag har inte riktigt tänkt så mycket på döden för jag har aldrig känt att den har varit så nära. Men när tragiska händelser som den här inträffar inser man hur nära den verkligen är. Jag får nästan lite dåligt samvete för att jag inte är tacksam nog för varje dag jag får, och dessutom att jag får spendera dom här i USA. Så tack för min tisdag, jag hade en jättebra dag, som tyvärr George inte fick chansen att uppleva.

Ta vara på din dag och tiden du har med dina nära. Gör det du vill göra, säg det du vill säga.  

Jag vill inte säga lev varje dag som om den var den sista, för jag tycker att det är ganska dumt. Men var tacksam och var den bästa människa du kan vara, det tycker jag är ett bra mål att sträva efter.